Robbery of my heart.
En ton, en röst. Små glädjeämnen som ändrar hela min framtid. När jag får sjunga, då lever jag igen. Då vattnas mina blomblad och växer sig starka igen.
I söndags kom den. Big time. Som en kalldusch sköljde den över mig, helt oväntat och oförberett. Det var som en Dementor, den sög i sig mina lyckoämnen, och lämnade mig naken och uppfläkt. Denna gången var ångesten inte om någon. Därför var jag oförberedd. Den var om mig, om allt, om hela min existens. Allting blev overkligt, allting kändes så långt borta. Vad ska det bli av mig? Vad ska jag göra av mitt liv? Jag hatar dessa frågor, men inte lika mycket som jag hatar att inte kunna svara på dem.
Det var då jag saknade det. När kallduschen svepte in över mig och tog med sig allt bra i sin väg, så saknade jag det. DET. Jag saknade den osjälvklara kärleken som mamma inte kan ge. Jag saknade blicken som visade att allt skulle bli bra. Som tittade på mig, och faktiskt såg - mig. Det där självklart osjälvklara. Obeskrivliga. Okrystade. Då ville jag ha den. För första gången.
Jag följer alltid mina känslor impulsivt. Efter ångesten var Jönköping ohållbart, jag ville aldrig tillbaka. Ännu mindre bo där i höst. Det kröp i huden på mig när jag tänkte på att bo här i tre år till.
Det var då det kom. På en kväll kom hela min livsglädje tillbaka. Tänk att så lite, kan påverka allt. Hela min framtid. Hela mig. Fyller mig med den osjälvklara kärleken, på ett skyddat sätt. På ett sätt där jag inte blir sårad. Musiken fyller mig, får mig att känna mig meningsfull och lycklig. Den ger mig inte kärleken som någon kan ge, men den lyfter mig och omger mig. Tänk då vad kärlek kan göra.
Kommentarer
Trackback