newsoul

Bokstäver. Som formas till ord, meningar och handling. Tankar som blir symboler, beroende av varandra. Så små ord som kan säga så mycket, förändra så mycket och betyda så mycket. Vi vill höra dem, samtidigt som vi är rädda för dem. Vi vill inte att orden ska genomtränga oss. Bli genomskådade. Är det människans största rädsla? Att världen ska upptäcka vem man egentligen är? Att man igentligen är på låtsas. En bluff, en fasad av någonting bättre. Att man där inne bara är en naken, oskyddad själ som ingen någonsin får möta.

Jag har aldrig öppnat mitt hjärta helt. Jag har aldrig låtit någon komma mig så nära att han skulle känna mitt hjärta i sina händer. Känna mina pulserande hjärtslag bli som hans. Aldrig har någon tittat djupt in i mina ögon, och sett mig. Inte fasaden, inte bilden, inte utsidan. Utan, mig.

Jag har suktat efter ytlig kärlek, som man bara finner för en natt. Där två kroppar möts och omsluts av en känsla att det är kärlek. Om så bara för en stund. Där man i stunden har varit lycklig och euforisk. Oövervinnerlig, osårbar.

Där man har vaknat upp, och känslan har förvrängts. Hjärtat är mer tillslutet än någosin innan, och ångesten sköljer över en, likt en kalldusch. Där man lovat sig själv att aldrig utsätta sig för det igen. Och ändå har man hamnat där. Likt ett dåligt förhållande, som man dras till, även om man vet att det inte är bra för en.

Är det då så konstigt, att om något äkta kommer, att man tar upp alla murar man har? Högsta krigsberedskap 2.0. När ett frö kommer och planterar sig i den fientliga ödemarken. Man vet inte hur man ska hantera det. Hur man ska vattna, hur man ska sköta det. Man vet inte ens om man vill ha det kvar, tänk om det växer? Tänk om det blir starkt, så starkt att det till slut blir en del av en? Vad händer om den vissnar? Om den då är en del av en, klarar man då av förlusten? Eller om den dras iväg av någon annan? Någon som har finare trädgård, och som kan ta hand om den bättre?

Det är dessa bokstäver, ord och meningar som jag aldrig visar. För tänk om jag skulle våga, våga visa, våga känna och våga älska. Tänk om jag vågade det. Tänk om jag vågade att ge mitt hjärta till en annan man. Tänk om han då först höll det med kärlek och omsorg. Men sedan slängde iväg det. Trampade på det. Det är min livs största rädsla.

Min största rädsla hindrar mig från mitt livs största längtan. Kärlek.

It is still morning, or even that at all.
It is so soon there is not any words invented yet.
You can almost see it, and you can almost feel it, but it is still to soon to say it.

The feeling of not knowing is worst. Or is it?
Is it better to know just a little, or nothing at all? For me it is the wondering. Of not knowing tomorrow. Of not knowing if you will be the word. If you will that first mind. That first smile, that first touch.
The though of not knowing is killing me.